Fri frakt över 500kr     Fria Returer

Sportmoments möter: Fábio Augusto

Ett och ett halvt år har gått sedan Henrik Brandão Jönsson intervjuade Fábio Augusto för tidningen Offside. Där fick man möta en före detta fotbollsspelare som hade fullt upp med att organisera sitt nya liv efter karriären. När vi ändå ska till Rio under fotbolls-VM tänkte jag att det hade varit intressant att få veta vad som hänt sedan dess. Har kultbrassen och före detta Kalmar-spelaren fått ordning på tillvaron som tills alldeles nyligen bara bestod av fotboll? Vad har han att säga om åren i Kalmar? Och vad har han för planer för framtiden?

Jag mailar Rio-baserade journalisten Jönsson och förklarar mitt ärende för att se om han kan förmedla kontaktuppgifter till Fábio. Jag får en mailadress innehållande ordet ”hulk” tillbaka.

- Den kan se lite lustig ut men han svarar alltid efter några dagar. Och han älskar att prata om tiden i Kalmar FF så han kommer säkert vilja träffas.

Mycket riktigt. Efter några dagar kommer svaret.

- Sure, no problem. Welcome to the most beautiful city in the world!

När vi väl är på plats i Rio ringer jag Fábio för att bestämma tid och plats. Han erbjuder sig att komma in till stan men säger att vi annars gärna får komma och hälsa på hemma hos honom. Så får det bli. Hans engelska är okej men lite rostig. Han frågar om vi har tolk med oss. Det har vi inte.

- No problem. I’ll ask a friend or something.

Klockan tolv dagen efter Brasiliens VM-premiär mot Kroatien bestämmer vi träff i Fábios villa. Jag och min kollega Henrik hoppar in i en taxi i närheten av vår bas vid Copacabana och visar adressen för taxichauffören. Camboinhas där Fábio slagit ner bopålarna ligger vid grannstaden Niterói och chauffören ser konfunderad ut samtidigt som han ställer massor av frågor på portugisiska. Efter ett tag har budskapet gått fram. Det går att åka bil hela vägen men vi måste då ta omvägen över en bro med tät trafik och det är inte att rekommendera. Istället föreslår han genvägen med båt över sundet för att sedan ta ytterligare en taxi. I hamnen blir vi lotsade till tre olika biljettluckor innan vi till slut hittar rätt båt. Vi blir även uppmanade att vara diskreta med telefoner och pengar och jag förbereder mig mentalt på att bli rånad i den halvskumma vänthallen.

Men allt går lugnt till. Katamaranen tar oss över vattnet på en halvtimme och vi lämnar Rio bakom oss. Hoppar sedan in i en ny bil som tar oss genom små byar med omväxlande fina hus och däremellan risiga skjul där jag som ängslig gringo inte hade velat få motorstopp. Till slut är vi dock på rätt gata och hittar fram till nummer 66.

20140613_124639
20140613_150505



Fábios äldsta son Dhiego öppnar och hälsar oss välkomna. Det första vi ser på garageuppfarten är två inramade fotbollströjor och ett gigantiskt kollage med foton från Fábios karriär. Det är inget snack om vem som bor här. Fábio kommer ut i flipflops och ett linne och han är sig lik. Stor och muskulös och med en självklar pondus.

- Jag väger fortfarande 88 kilo som jag gjorde när jag spelade. Men kilona har nog flyttat lite på sig sedan dess, skrattar Fábio och klappar sig på magen.

I huset är det full fart. Hustrun Nadja håller på och lagar mat och yngste sonen Gabriel sitter i soffan och kollar försnacket inför Mexiko – Kamerun som snart ska börja. Dessutom kommer det fram två tjejer i femtonårsåldern och hälsar.

- Det är Gabriels flickvän och hennes kompis. Hon pratar engelska så jag tänkte att hon kan hjälpa till att tolka.

Det visar sig dock att Fábio blandat ihop vem som är flickvän och vem som är kompis och tvingas korrigera sig. Jaja inte så noga, man kan inte ha koll på allt.

Vi lämnar över en replica av årets matchtröja och en DVD från guldåret 2008. Tröjan passar och Fábio ser nöjd ut när han kollar sig i spegeln. Matchen drar igång på tv och vi sätter oss i soffan i vardagsrummet.

bild(4)
20140613_125513
bild



Vad tycker du om VM? Ska du se några matcher?

Fábio muttrar lite grann.

- Jag gillar det inte och kommer inte gå och se några matcher. Det är problematiskt att man arrangerar VM i Brasilien. Men kanske att jag skulle gå om någon gav mig biljetter.

Mexiko anfaller och gör mål men blir felaktigt bortdömda för offside. Gabriel och Dhiego som ser matchen i köket börjar hojta och Fábio skriker tillbaka. De verkar eniga om att domaren är skit.

Nadja ropar att det är dags för lunch. Fábio frågar om vi hunnit äta och vi försäkrar honom om att vi hunnit få i oss frukost. Efter några minuter har han dock konstaterat att det finns tillräckligt med mat och även vi förflyttar oss in till köket. TV’n hänger på väggen och vi kan fortsätta följa matchen. Jag tänker på historien om hur man hittade fem tv-apparater i Fábios lägenhet i Kalmar när han hade dragit hem till Brasilien och inte heller i det nya hemmet råder det någon brist på prylar. Lunchen är en slags kycklingpaj med smördeg. Mycket smördeg. En klassisk brasiliansk rätt tydligen.

- Jag gillar inte kycklingen utan äter mest degen.

Vi häller upp mer läsk och börjar prata om tjocka fotbollsspelare. Ronaldo är expertkommentator i brasiliansk tv och har lagt på sig en del. Även gamla lagkompisen från Kalmar, Dede Anderson, hade vikten emot sig vilket i och för sig bara var ett av hans många problem.

- Dede har jag ingen aning om vart han är nu. Han har gått upp i rök fullständigt! Vi hade ju samma agent, Lars Lindell, men han får inte heller tag på honom längre.

Den tredje brassen i Kalmar-trojkan som anlände 2004, César Santin, har han lite bättre koll på.

- Nadja pratar en del med Césars fru. Han är kvar i Köpenhamn väl? Eller just det, han gick till Cypern. Ja, det är väl bättre pengar där…

Den första tiden i Sverige, innan familjen hade flyttat till Kalmar, så delade Fábio lägenhet med César Santin. Något som åtminstone Fábio tyckte var ett bra upplägg.

- Jag sa åt honom att han fick bo hos mig på ett villkor och det var att han lagade maten. Det blev mest kött men det klarade han av i alla fall.

Fábio börjar tänka tillbaka på gamla Kalmar-matcher. Han kommer ihåg mål mot Malmö och Brommapojkarna och återkommer flera gånger till 30-meters målet mot FC Köpenhamn i Royal League som han rankar som sitt snyggaste i karriären. Han har förgäves försökt få tag på tv-bilderna. Han minns även långa bussresor och det vansinniga i att åka sex timmar till Gefle, bara för att sitta på bänken.

- Kan du tänka dig 50 mil i buss för att spela fem minuter? Då var det inte roligt med fotboll.

Han påpekar dock att han har full respekt för Nanne Bergstrand som han tyckte var en mycket skicklig tränare.

- Man kunde se honom på Fredriksskans flera timmar innan träning. Då satt han och jobbade och förberedde information om motståndarna. Han hade alltid bra koll på lagen vi mötte. I början hade jag svårt att förstå hur han ville att jag skulle spela. Då gick det inte så bra. Men sen gav han mig frihet. Och när jag väl fick frihet gick det bra. Nanne fattade att han inte skulle lägga sig i anfallsspelet så mycket. Taktiken är viktig i försvarsspelet men i anfallsspelet måste man få frihet.

Frågan är om det kommer bli någon tränarkarriär för Fábio. Han har gått en utbildning och tagit tränarlicens för att kunna träna ett lokalt ungdomslag. Varje måndag och onsdag instruerar han 5-15åringar, men han är ännu inte helt säker på att det är hans grej. Det är för mycket stress. När han får höra att Henrik Rydström numera ansvarar för KFF:s U17-lag blir han dock intresserad.

- Alltså i Kalmar FF? Inte bara ett lag i Kalmar? Det hade vart intressant att få till ett samarbete. Det får jag prata med honom om.

Framtidsplanerna verkar dock lite lösare i kanterna. Tills ganska nyligen har han hoppats på att yngste sonen Gabriel ska föra fotbollsarvet vidare i familjen. Han har länge vart en lovande spelare. Men numera verkar den saken inte lika säker.

-Han är så lat. Han var inbjuden på ett träningsläger med São Paulo men åkte hem redan efter två veckor. Nu orkar han inte ens träna längre, säger Fábio och suckar.

Så vad är planen då?

- The plan? I don’t have a plan. Jag har aldrig haft nån plan utan bara koncentrerat mig på att spela fotboll. Nu ska jag leva på pengarna jag tjänade under min karriär, sedan får vi se…

Men så framkommer det att han ändå har lite idéer för hur han ska kunna fortsätta leva så gott som möjligt och stressa så lite som möjligt. Främst handlar det om att få in pengar för redan utfört fotbollsarbete och att undvika att bli beskattad på gamla inkomster. För tillfället är han upptagen med att reda ut en tolv år gammal skattetvist som uppkom redan när han spelade i Rio-laget Botafogo. Till sin hjälp har han en släkting som är advokat.

- Men det är inte lätt att bevisa. Hur ska jag kunna bevisa något som hände för tolv år sedan och som det inte finns några papper på, suckar Fábio och ser uppgiven ut.

Det är inte heller första gången som han hamnat i konflikt om pengar. Under Rysslands-åren hade han en agent som blåste honom på några hundra tusen kronor. Det gjorde att han fick spelförbud av FIFA som ansåg att skulden inte var reglerad utan att det saknades €15000. Något som Fábio inte höll med om.

- Det var samma agent som Arsjavin hade. En riktig gangster. Jag gav honom till och med min Flamengo-tröja med nummer 10 på. Ändå fortsatte han tjafsa.

Till slut ringde Kalmars klubbdirektör Svante Samuelsson upp Fábio som var med resten av laget på träningsläger på La Manga. Skulden var tvungen att regleras, annars fick Fábio inte spela för Kalmar.

 - Svante sa att Kalmar skulle betala och att de skulle dra ett belopp varje månad på min lön. Aldrig att jag skulle betala en skuld två gånger. Jag sa till Svante att om ni vill betala en gång till så får ni göra det. Men jag har ingen skuld längre.

Fábio fortsätter leverera anekdoter. Om tiden i Ryssland. Om gamla brasilianska storspelare han spelat tillsammans med. Om hur han häromveckan blev inbjuden att spela en uppvisningsmatch med Corinthinias mästarlag från 1997 på Maracaña men att han tackade nej för att han inte hade tid. Att han är bekant med Fred i Brasiliens landslag. Och hur han grämer sig lite grann för att han aldrig fick spela för det brasilianska landslaget.

- Det är det enda jag ångrar i min karriär. Att det inte blev så. Jag hade chansen 1996 när jag spelade i Atletic Mineiro. Men i klubblaget spelade jag offensiv mittfältare medan Zalgado ville spela mig defensivt i landslaget. Som Henrik Rydström. Och då sa jag till Zalgado att jag trivs bättre som offensiv mittfältare men där hade vi redan stora spelare, så jag fick aldrig chansen.

Men i det stora hela är Fábio nöjd med karriären. Han följer fortfarande Kalmar FF:s resultat och hoppas att han någon gång ska bli inbjuden att spela på Guldfågeln Arena. Han trivs med sitt lugna förortsliv och har efter hand börjat acceptera att inte alla i familjen lever efter mottot som står att läsa på Fábios ena arm: born to play football.

Vi går ner till stranden där Fábio brukar promenera på morgnarna. Åtminstone på vardagarna när det är tomt på folk. På helgerna kommer badgäster ända från Rio vilket oroar lite grann. Tiden i Kalmar när det hela tiden skulle hända nya saker är över. Efter alla proffsår har Fábio äntligen hittat lugnet och vill att det ska förbli så. Det viktigaste nu är lugn och ro.

bild(13)
bild(18)
bild(12)



När vi kommer tillbaka till huset har Dhiego tagit fram en gitarr. Fabio vill visa en DVD med sina bästa mål men Dhiego bara suckar och försöker byta samtalsämne.

- Spelar ni inte något instrument?

Sedan fortsätter han stämma gitarren medan Fábio slår sig ned framför Spanien – Holland. Oavsett vad sönerna hittar på så kommer fotbollen stå i centrum så länge Fábio får bestämma.


Sportmoments2014-06-25



comments powered by Disqus